en dag...

så kommer jag bli världen bästa mamma, ibland när jag sitter själv så känner jag bara hur jag skulle vilja ändra på hur allting ser ut. Jag vill ändra på världen.
Jag sitter här och maskaran har runnit i hela ansiktet, det var en film som utlöste det, en film med Brittany Murffy (stavas det så?) den gick på trean. Men det var nog inte pågrund av filmen jag grät egentligen, jag tror att det var ilskan som behövde ut.
Jag är arg för att jag har behövt växa upp med smärtan och jag är arg för att min syster nu får leva med smärtan. Och jag är riktigt jävla förbannad för att jag inte klarar av att rädda henne från det onda, jag är för rädd och inte klarar jag av att säga det högt.

Men en dag så kommer jag att få egna barn, mina barn kommer att få kärlek, riktig kärlek!

(här följer ett pepptalk till mig själv)
Det är ta mig fan ett under att jag klarar av mig själv, det är ett under att jag klarar av att ha ett vettigt förhållande med en underbar kille och det är ett under att jag klarar av att ha min lägenhet och att ja klarar av alla räkningar och att alltid ha mat på bordet (det har jag visserligen många andra att tacka för också).
Men att jag klarar av allt det här, att jag klarar av livet det är jävligt starkt gjort efter allting som har hänt.
Jag klarar inte av att göra en anmälan, men jag kommer att klara av det...jag behöver bara bli lite starkare först.
Jag har alla mina underbara vänner som alltid finns där, jag har min underbara pojkvän som älskar mig och jag har min lägenhet.

Man faller bara samman för att kunna bygga upp sig själv igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0