Suchi

Jag skriver inte så ofta här, 

jag har nästan kommit fram till hur jag ska kunna stänga dörren till mitt kaos för all framtid. 

Men det jag jobbar främst med just nu, det är alla skuldkänslor som jag bär på...vissa är berättigade, vissa har jag på grund utav saker som andra har gjort.....Jag vill egentligen bara börja om, men jag kanske måste för min egenskull erkänna mina felsteg och säga förlåt, trotsa skammen som jag känner inför det jag hanterat på mindre bra sätt och be om ursäkt. 

Känner mig inte redo för att göra det än, är så rädd för vad det skulle föra med sig...

när jag har försökt att trotsa skammen och rädslan tidigare så har jag bara trillat tillbaka i mina gamla mönster och fortsatt bygga på de felsteg jag gjort innan så att de känts ännu värre efteråt, så nu är jag ännu mer rädd för att konfrontera dem. 

 

Jag kan inte heller hjälpa att slås utav tanken som jag vet är sann, jag ser det här som något mycket större, värre och farligare än vad det egentligen är i verkligheten. Och kanske skulle jag bara kunna släppa det gå vidare och aldrig se tillbaka på det igen, för när allt kommer till kritan så är jag bara människa och alla har väll tagit lite märkliga beslut under sin uppväxt? Det är ju genom felsteg och törn man lär sig vem man är? Och att jag behövt lära om vem jag är så många gånger har kanske bidragit till några fler felsteg än vad de flesta andra gör? Kanske är det så här och kanske spelar inget utav det någonroll idag...

Men jag är en mästare på att hålla fast vid saker som hänt i det förflutna, jag glömmer aldrig, jag förlåter sällan och kan inte släppa taget. 

Om jag kanske kunde börja med att förlåta mig själv, för att jag inte kunde hjälpa min syster, för att jag inte klarar utav att nå fram till min mamma, för att jag inte kunde rädda mig själv när jag var liten, för att jag inte vågade lita på andra, för att jag under så många år stängde in allting inom mig, för att jag skrivit över de värsta minnena med påhittade minnen och för att jag inte kan minnas vilka minnen jag hittade på i min barndom Och för att jag inte minns de hemskheter som de nya påhittade minnena ersätter. Att jag vet att det här är sant eftersom jag minns delar utav sanningen och vissa saker har kommit tillbaka till mig på senare år. 

 

Om....om jag kunde sluta skämmas över hur jag genom överlevnads instinkten har hanterat det jag varit med om. 

 

Så det här inlägget är ett förlåt till mig själv, ett förlåt för att jag alltid oavsett orsak eller händelse alltid lägger skulden hos mig själv och ett förlåt för att jag inte vet när jag ska be om ursäkt till andra. 

 

Nu måste jag ge mig själv en chans att börja om.