Suchi

Jag har funnit en hjälte, en vän som alltid finns där, en person att alltid älska, en person som alltid inger trygghet!
En underbar människa!
Men även vårat förhållande har dalar och toppar, ja jag kallar det ett förhållande, det är vad jag anser att man har med alla människor i sin omgivning. De bästa stunderna jag vet är när min hjälte kan skydda mig från allt som gör ont, kyssa mig i pannan och säga "allt kommer bli bra du är stark, se på allt du redan klarat, skulle det här stoppa dig?" det är sällan han öppnar munnen och säger orden men jag känner dom, varje gång. Han känns som den storebror jag aldrig fick.
Den här personen kommer alltid vara en stor del i mitt liv han kommer alltid att ha den största platsen i mitt hjärta, för jag tror inte på familjeband.

Det är få personer jag möter som reagerar illa när dom vet vad som hänt men jag vet en. Avund? Det hoppas jag verkligen inte! Då vet personen inte vad den avundas! Men det här är den enda människa jag tänkt nog skulle måbra av att få veta hur det är att uppleva iaf en liten del av allt jag upplevt. Det jag pratar om är min bristande tro på att blod skulle vara tjockare än vatten, min bristande tro på en mammas öma famn som tar hand om dig som skyddar dig från det onda när du är liten.

Jag tror på prinsessor, och jag är en (definitvt, du får gärna kalla mig galen, jag kan säkert ha lite häxa i mig jag med) jag föddes av den onda drottningen, strax innan hon lämnade min pappa kungen för den onda trollkaren. Tvingad att bo i de gula ruinerna med trollkaren och onda drottningen växte jag upp, mina rop på hjälp var många, men svaren var inga. Fram tills en dag, då jag mötte honom min hjälte (men den här sagan är inte som alla andra, det slutar inte lyckligt här bara för det, nej han var ingen prins bara en lång ståtlig riddare med brunt hår och perfekta händer.) min hjälte gav mig trygghet och lycka, han gav mig modet och krafften att lämna ruinerna och ta mig tillbaka hem till pappa kungen!
Min sökan efter drömprinsen har bara börjat och min hjälte står strax bakom mig, han står där visar att han aldrig lämnar mig utan vakt för aldrig tänker han tillåta att jag får utstå samma smärta engång till. 

Kanske kan du genom den extremt förfinade berättelsen förstå att mitt liv inte varit en dans på rosor?  Men att jag ändå älskar mig själv är det något konstigt för dig? Jag skulle aldrig ge upp den personen jag är för att bli någon annan, ett enkelt liv skulle inte passa min karaktär. Jag begär inte att du ska förstå jag begär att du lägger ner den elaka attityden och visar lite empati, är det så helvetes jävla svårt!? bit ihop håll huvudet högt ingen kan skada dig smärtan försvinner någongång på någotsätt(det är mina ord som stoppar.)...jag har fått tillbaka tankarna och rädslan jag vet precis vad det beror på, men jag kommer definitivt aldrig att säga det högt, för du kommer aldrig lyckas med det du gör. Jag är starkare än dig, jag tror mer på mig än vad du någonsin kommer tro på dig själv, jag har erfarenheter som du bara kan drömma om positiva som negativa och jag vet att du är så dumdristig så att du hoppas på att få uppleva smärtan som aldrig kommer lämna mitt innre, besök mina drömmar så kommer du ångra att du hoppas.
Jag hoppas för din skull att du endag också lär dig att elaka ord endast räddar dig tillfälligt.

Min hjälte kommer alltid att vara min hjälte , för jag tror på vad hjärtat säger tills det slår sitt sista slag.
Och jag vill än engång tacka honom för den trygghet han för med sig.
Så tack min hjälte, "bror" och bästavän för att du alltid ställer upp, för att du alltid finns även när du inte förstår <3


(du fick mig att gråta din ord sårade men det är bra tårar läker, det är därför den starka alltid gråter i sin ensamhet.)

---

Edit: Det är olika personer som är "DU" i inlägget.