Och där var det...

allt jag någonsin önskat mig.
Så nära men ändå så långt borta, nu sitter jag vaken igen.
Kan inte sova på nätterna och det är ingen idé att söka hjälp för det, inte innan jag hittat ett nytt jobb. Jag är nog en såndär som inte klarar av att jobba natt trotts allt, fast jag älskar det! Det är ett helt underbart jobb och jag trivs verkligen. Visst alla dagar är inte lika underbara, men jag skulle inte vilja något hellre än att göra det 7 dagar i veckan. Varför? Jo för att varje gång man jobbar så träffar man nya människor, människor man känner och trivs med och människor man aldrig trodde att man skulle träffa igen.
Jag gillar att det är varierat att en dag aldrig ser ut som nästa.



Idag är det den 13 oktober, imorgon fyller min syster 15 och om tre dagar skulle min farmor fyllt år.

Jag sitter vaken och skriver, det handlar om sanningen, det handlar om mig och det handlar om hur det skulle kunna ha varit. Och hur framtiden kunde ha sett ut, lite överdrivet såklart så att det blir intressant att läsa.(varför tänker jag på att det ska fånga läsaren? ingen kommer ändå att få läsa det) Men det som känns tragiskt när orden tar form är att det som hänt inte behöver överdrivas.
Engång när jag var 13 år så trodde inte jag att jag skulle bli äldre, idag är det den 13 oktober och min poäng är att imorgon är det en ny dag.
Och den dagen när jag var 13 känns som en hel livstid bort, det enda som finns kvar är ärren innuti.

Nu säger jag gonatt, ska sova ett par timmar.
Vi hörs!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0