Många tankar...

När jag är sjuk så blir det mycket orkeslös tid "tanketid" idag så har mina tankar gått runt och fastnat på något som återkommer ibland, varför allting alltid slutar med att jag ber om ursäkt och säger att "det var mitt fel jag ska inte göra om det", det är nog egentligen väldigt få gånger som det faktiskt är mitt fel, men för mig har det blivit som en slags överlevnads impuls att vid bråk så ber man om ursäkt och så blir det iaf inte en lika stor grej av det som när man säger ifrån. Fan vad dumt egentligen, dom som känner mig kommer nog direkt att förstå vad jag menar och även förstå varför jag gör så, det har nämligen jag också förstått nu.
Men jag måste lära mig att faran är över och jag kommer inte hamna där igen jag skulle inte utsätta mig själv för det igen! Inte om jag har ett val. Jag tänker lära mig att allt inte är mitt fel! Men jag är rädd för att det nog inte kommer va så lätt, det är ju mer en reflex, någonting som har blivit inpräntat i huvudet på mig. Jag skulle behöva någon som sa "nej det här är inte ditt fel inte den här gången Therese".
Den här gången var det inte ditt fel, om någon skulle kunna säga det till mig när jag ber om ursäkt och jag inte har gjort något fel. så kanske jag lär mig, eller?
Kommer jag någonsin få bort den invanda ovana att alltid ta på mig skullden? Kommer jag någonsin sluta hoppa bakåt när någon bråkar, när folk höjer sina röster ska jag någonsin sluta vara rädd då?
Jag vill ju förfan inte känna så längre! Och när jag känner mig trygg, då gör jag allt för att få ha kvar det till den gräns att jag kväver tryggheten, kommer jag lära mig att hålla den på rätt avstånd?
Varför kan livet påverkas så starkt av att någon annan behandlat en fel? Jag vill inte ha det så. Jag vill vara starkare än så! Jag vill va starkare än alla dom ord som sas till mig då! Jag vet att jag inte har långt kvar dit, jag vet att jag är på god väg att bli starkare men jag kan fortfarande inte med säkerhet säga att det kommer sluta påverka mig.

Tur att det finns änglar, jag menar sånna som alla mina vänner, jag menar dom som jag har träffat de senaste åren, jag menar alla dom som på något sätt gjorde mig så stark att jag kunde ta det första steget, jag menar alla ni som fick mig att känna att jag behövs mitt liv har också en mening det kan ingen ta ifrån mig nu! Ni är änglar, eller stjärnor kanske, ni är det vakraste i livet det som lyser upp dagen det som gör andra starkare.

Alla har en svag punkt men det betyder inte att man måste hitta den.
Men min svaga punkt är påväg att bli min styrka.
Ingen ska någonsin få bryta ner mig så igen!


Pusspuss <3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0