Suchi

Jag har varit så sjukt nere idag, varit på gränsen till tårar ända sen jag tunnade ur håret.
Min utväxt är svart.
Kolsvart.

Nu är det inte så att jag tycker att svart hår är fult, missförstå mig inte.
Jag har kompisar med svarthår, min bästa vän är supersnygg i svarthår.
Så jag har ingenting emot andra i svarthår.

Men om jag har ärvt en liten gen som gör att håret blir svart istället för vackert brunt som min naturliga färg var när man är runt 20. Vad säger att jag inte kan ha ärvt en gen som gör mig paranoid, psykotisk och halvt galen när jag får barn?
Jag hoppas att det inte finns någon gen som står för det....

Jag är rädd, så rädd så att jag gråter och skakar.
Jag vet att det är helt sjukt att jag blir sån här, jag vet att det bara är hår. Som jag sa till en av mina bästa och närmsta vänner förut -ja men det är egentligen sjukt vad deppig jag känt mig idag pga att håret blivit naturligt svart jag menar jag kan ju faktiskt färga de, livet går inte under för det.
Men trotts det så gör det ont i bröstet när jag tänker på det jag blir rädd och tårarna bränner innanför ögonlocken.
Det är när jag mår såhär och känner mig som ett skrämt barn som bara vill krypa längst in i garderoben där jag alltid kände mig trygg när jag var lite som jag önskar att jag hade någon som sov hos mig och höll om mig tills allt kändes bra igen.

Jag måste lära mig att må såhär även när jag är ensam, jag kan ju inte påverka hur jag mår.

Men nu ska jag sova och försöka glömma att mitt hår bytt färg....
gonatt