Förmågan att inte passa in.
Att aldrig ha något roligt och nytt att berätta, eller vänta jag kan ju alltid berätta att jag är ny dumpad, arbetslös (fram till idag!) och där med kanske kommer bli tvingad att flytta hem igen. Att flytta hem igen är nu en utav mina största rädslor, för jag passar inte in i min familj längre.
Jag har aldrig gillat min familjs sätt att stenhårt klamra sig fast vid uppenbara lögner för att det gör livet enklare, jag har aldrig gillat hur jag har blivit behandlad som en hemsk människa bara för att jag har prioriterat mig själv ibland, jag har aldrig gillat hur det är när jag har blivit lämnad och allt fortfarande handlar om att jag tar "fel beslut" och min familj blir "lidande" och det ska skapas massor med skulld känslor hos mig, jag har aldrig gillat att det känns fel att vilja göra något annat än att gå på släkt "saker" där jag ändå bara känner mig utanför och ivägen.
För jag besitter nog förmågan att inte passa in.
Jag får ju trotts allt alltid höra att det är jag som är problemet i alla fall av alla.
Efter att ha intalat mig själv att det inte var sant när det blev sagt högt, efter att ha intalat mig själv att det var hennes hormoner som talade då hon var gravid när hon sa det, men igår sas det igen inte med samma ord men han sa "Du försöker ju inte ens" och då ekade åter igen hennes ord i mitt huvud "Du förstör familjen det är du som är problemet, det är inte konstigt att dom inte ville ha dig kvar där!" Så sa hon jag kommer aldrig glömma det och jag vet att dom menar det. Idag så vet jag att dom menar det verkligen, det är så min familj ser på mig. Efter allt som jag offrat för dom så är det här det jag får tillbaka. (de kan inte ha sett mina upp offringar på samma sätt som mig, enligt dem så måste det ha varit min skylldighet)
Jag är nog det svarta fåret och jag kanske är rätt twisted jag menar egentligen så vore inte det en konstig sak med tanke på min uppväxt. Och ja jag vet att det är inte normalt att att ha den typen av känslor som jag har gentemot min familj, jag menar för mig så kommer blod aldrig vara tjockare än vatten och att det gör mig till det svarta fåret är ju ganska logiskt.
Det slog mig just varför min pappa och jag kommer ihop oss så ofta, men han vet nog inte vad det beror på.
Han ser på familjen som något av det viktigaste som finns och jag älskar honom för det, tackvare honom har jag ju trotts allt något hopp om att lyckas bli en bra förälder endag. Jag ser på familjen som något man föds in i och inte har möjlighet att välja själv, på gott och ont.
Men jag beter mig inge annorluda gentemot min familj än vad jag uppfattar deras beteende gente mot mig, möjligtvis bättre i vissa fall enligt min uppfattning.
Ibland så undrar jag om dom inte kan höra sig själva när dom pratar med mig.
Jag beter mig åtminstånne inte värre än vad dom får det att låta som, förstår dom inte att det gör ont och att jag blir sårad? Ingen människa är perfekt och absolut inte jag, med det sagt så tänker jag sova och inte gå på dop på lördag utan umgås med människor som får mig att måbra och som får mig att känna mig betydelsefull! Jag ska umgås med personer som verkligen är vänner för livet, personer som man lyckas hitta tillbaka till gång på gång.
Och imorgon ska jag ringa banken och be om att få tid för att skriva ett testamente. För det gör man väll på banken? eller vem kontaktar man om det? :O Det känns iaf viktigt för mig att skriva ett sånt, för jag vill ha mina sista önskningar på papper någonstans.
Pusshej!
Jag står fortfarande för hur jag känner, dock så var inte bloggen rätt ställe att ta det här, jag tog fel beslut igen.
Ska du ta livet av dig ? Det ser så ut på din blogg skriva testamente.. Jag blev uppriktigt sagt ledsen och beklämd när jag läste detta. Ingen har försökt att lägga skuld på dig i något avseende det är bara du som lägger den skulden på dig skälv. Offrat så mycket? du offrar väl aldrig något som du inte vill och du familjen /släkten finns alltid kvar ge dig ut på dina äventyr så finns både släkt och familj kvar. Men säj rakt ut att du inte vill umgås med oss så att vi vet och kan lämna dig ifred (för efter detta kommer inte jag att ta någon mer kontakt förrän du vill det.) Allt ska ju vara på dina villkor. Och jag som i min enfald trodde att det var din mamma och inte mig som du alltid pratade illa om.(men det hör ju inte hit jag blev bara så förbannat ledsen/arg av att läsa detta). För när du ringer eller vill något har jag alltid försökt att ställa upp men inte nu längre nu får du ta nästa steg och försöka lappa ihop detta igen.
Min älskade dotter jag tror att du behöver hjälp.
mvh Pappa
Som jag sagt förut i flera smmanhang detta är egentligen fel forum för sådana här konflikter som borde kunna vara enkla att lösa om man diskuterar dom när dom inblandade är med. M kommer föresten ihåg när hon sa det där det var en julafton när du bara låg i ditt rum och inte ville komma ut och träffa oss andra och hon blev arg på dig, alltså inget du behöver gå och fundera på bara att rycka upp sig. men som sagt fel forum.
