Så mitt tänka på någonting annat inlägg.
Jag har fått en diagnos. så vad är då fel på mig? jo felet heter Endometrios, det är en kronisk sjukdom
Kronisk=obotlig.
Dock relativt ofarlig förutsatt att det inte växer endometrios härdar på livsuppehållande organ, typ lungor, lever, hjärta aortor osådär.
Men jävligt smärtsamt (tack o du fantastiska läkare som ordinerade mig smärtmedicin, för att jag skulle börja känna hur ont jag egentligen har, NU vet jag det.)
Jag har efter diagnosen tappat allt vad tålamod heter jag vill att saker ska hända på engång (jag vet ju faktiskt inte om jag kommer att bli sämre, blev mycket sämre efter op. men det har tack och lov vänt efter att jag påbörjat hormon-behandling med visanne), jag ändrar mig ännu oftare om vad jag vill göra, vad jag vill bli när jag blir stor och mina känslor har travlopp med skenande hästar 24/7.
Men jag vet äntligen vad som är fel (fick diagnosen i februari)!
Nu kan jag göra något åt det och jag kan få det under kontroll.
sömn är en bra sak. gonatt.
B-uppsats.
Det var den jag skulle ha skrivit på just nu, den som skulle ha varit klar nu, den som skulle varit inlämnad nu.
Det är den inte, varför då?
Jo för att jag tappade tron på mig själv, igen.
Det är inte första gången det händer, säkert inte sista, men jag måste hitta ett bättre sätt att hantera det på än att bara låsa, stänga ner och ge upp. Det är det sista jag skulle göra om det handlade om arbete alltså ett jobb på en arbetsplats. När jag är på jobbet så fightas jag med mig själv och puchar mig själv tills det inte går längre och ser reser jag mig upp och kör på ännu hårdare än innan. Så varför klarar jag inte utav att göra det med studierna?
Varför tar det stop och varför klarar jag inte utav att hitta motivation igen?
Jag vill inte ge upp igen. Men ändå så är det precis det jag sitter och gör.
Det känns inte rätt, ämnet känns fel, utbildningen känns fel och ja allting känns bara som slöseri med tid. Min tid som jag skulle kunna ägna åt någonting helt annat.
Känner mig sjukt besviken på mig själv men nej jag kommer inte slutföra den här uppsatsen.
anledningar;
1 jag har sjukt ont just nu och vill gå och sova
2 jag har ett heltidsjobb med fast lön
3 jag vill inte bli kulturtant
4 jag ändrar mig om vad jag vill göra med mitt liv 10 gånger per år
5 jag känner att jag behöver tänka på något annat och skriva klart uppsatsen imorgon
med andra ord jag kommer att lämna in den men jag kommer att lämna in den sent. Well bättre sent än aldrig.
Hej….mitt namn är lycka!
Tidigare så har jag bara hälsat på korta stunder i ditt liv, men nu har du släppt in mig och tillåtit mig att stanna.
Du har gett mig ett rum, låtit mig inreda det med kärlek och ömhet.
Jag har flyttat in och jag trivs här, här vill jag stanna. Kommer du låta mig göra det?
Jag insåg precis att jag är lycklig, att jag klarar utav att hålla mig lugn när jag blir chockad, att jag trivs med mig själv och den jag är, att jag trivs med det liv vi har här Jimmy och jag i vårt hem.
Jag har nog aldrig känt mig såhär tillfreds med livet förut, nöjd med vart jag står och lugnet inombords, det är något helt nytt som jag aldrig känt tidigare.
Tack, till mig, till Jimmy, till våra familjer, till Linda, till Edith, till mina vänner....och till er andra som på något sätt påverkat min resa frammåt, som gett mig lite hopp, en gnista utav motivation eller kanske bara ett leende när jag behövt det som mest.
För att ni har stannat och stöttat mig när det har varit tufft, när jag har verkat galen, när jag har varit galen, när kaoset har tagit över, när allt har känts svart och hopplöst, när jag inte orkade längre.
Tack för att jag fick hjälp att stå stadigt igen.
Tack för att jag äntligen får känna mig trygg, för att jag kan sova lugnt på nätterna och för att jag klarar utav att koncentrera mig genom dagarna.
Tack för att jag fick hjälp att släppa det som behövde släppas och tack för att jag äntligen får vara lycklig!
Du har gett mig ett rum, låtit mig inreda det med kärlek och ömhet.
Jag har flyttat in och jag trivs här, här vill jag stanna. Kommer du låta mig göra det?
Jag insåg precis att jag är lycklig, att jag klarar utav att hålla mig lugn när jag blir chockad, att jag trivs med mig själv och den jag är, att jag trivs med det liv vi har här Jimmy och jag i vårt hem.
Jag har nog aldrig känt mig såhär tillfreds med livet förut, nöjd med vart jag står och lugnet inombords, det är något helt nytt som jag aldrig känt tidigare.
Tack, till mig, till Jimmy, till våra familjer, till Linda, till Edith, till mina vänner....och till er andra som på något sätt påverkat min resa frammåt, som gett mig lite hopp, en gnista utav motivation eller kanske bara ett leende när jag behövt det som mest.
För att ni har stannat och stöttat mig när det har varit tufft, när jag har verkat galen, när jag har varit galen, när kaoset har tagit över, när allt har känts svart och hopplöst, när jag inte orkade längre.
Tack för att jag fick hjälp att stå stadigt igen.
Tack för att jag äntligen får känna mig trygg, för att jag kan sova lugnt på nätterna och för att jag klarar utav att koncentrera mig genom dagarna.
Tack för att jag fick hjälp att släppa det som behövde släppas och tack för att jag äntligen får vara lycklig!
En fundering och ett sista förlåt
Jag skriver inte så ofta här,
jag har nästan kommit fram till hur jag ska kunna stänga dörren till mitt kaos för all framtid.
Men det jag jobbar främst med just nu, det är alla skuldkänslor som jag bär på...vissa är berättigade, vissa har jag på grund utav saker som andra har gjort.....Jag vill egentligen bara börja om, men jag kanske måste för min egenskull erkänna mina felsteg och säga förlåt, trotsa skammen som jag känner inför det jag hanterat på mindre bra sätt och be om ursäkt.
Känner mig inte redo för att göra det än, är så rädd för vad det skulle föra med sig...
när jag har försökt att trotsa skammen och rädslan tidigare så har jag bara trillat tillbaka i mina gamla mönster och fortsatt bygga på de felsteg jag gjort innan så att de känts ännu värre efteråt, så nu är jag ännu mer rädd för att konfrontera dem.
Jag kan inte heller hjälpa att slås utav tanken som jag vet är sann, jag ser det här som något mycket större, värre och farligare än vad det egentligen är i verkligheten. Och kanske skulle jag bara kunna släppa det gå vidare och aldrig se tillbaka på det igen, för när allt kommer till kritan så är jag bara människa och alla har väll tagit lite märkliga beslut under sin uppväxt? Det är ju genom felsteg och törn man lär sig vem man är? Och att jag behövt lära om vem jag är så många gånger har kanske bidragit till några fler felsteg än vad de flesta andra gör? Kanske är det så här och kanske spelar inget utav det någonroll idag...
Men jag är en mästare på att hålla fast vid saker som hänt i det förflutna, jag glömmer aldrig, jag förlåter sällan och kan inte släppa taget.
Om jag kanske kunde börja med att förlåta mig själv, för att jag inte kunde hjälpa min syster, för att jag inte klarar utav att nå fram till min mamma, för att jag inte kunde rädda mig själv när jag var liten, för att jag inte vågade lita på andra, för att jag under så många år stängde in allting inom mig, för att jag skrivit över de värsta minnena med påhittade minnen och för att jag inte kan minnas vilka minnen jag hittade på i min barndom Och för att jag inte minns de hemskheter som de nya påhittade minnena ersätter. Att jag vet att det här är sant eftersom jag minns delar utav sanningen och vissa saker har kommit tillbaka till mig på senare år.
Om....om jag kunde sluta skämmas över hur jag genom överlevnads instinkten har hanterat det jag varit med om.
Så det här inlägget är ett förlåt till mig själv, ett förlåt för att jag alltid oavsett orsak eller händelse alltid lägger skulden hos mig själv och ett förlåt för att jag inte vet när jag ska be om ursäkt till andra.
Nu måste jag ge mig själv en chans att börja om.
Osäkerheten...
Den där känslan som kryper in långsamt, etsar sig fast och fyller en helt och hållet.....den där känslan har tagit över mig.
Det var många år sen jag kände mig så här liten senast, det var längesen jag lät den här känslan påverka mig. Men de senaste månaderna har osäkerheten kännts som den känslan som påverkat mig mest, efter den har ensamheten och rädslan följt tätt inpå.
Jag vill inte bli påverkad utav de här känslorna mer.....
Det var många år sen jag kände mig så här liten senast, det var längesen jag lät den här känslan påverka mig. Men de senaste månaderna har osäkerheten kännts som den känslan som påverkat mig mest, efter den har ensamheten och rädslan följt tätt inpå.
Jag vill inte bli påverkad utav de här känslorna mer.....
Jag väntar på en ljus framtid...
Jag skriver inte så ofta längre och när jag skriver så är det mest om det som hänt i det förflutna eller det jag hoppas ska hända och jag ska inte ljuga jag sitter fortfarande i samma båt.
Men jag ser med hoppfullhet på 2014, jag ser det som ett år med bra förutsättningar, för året som har passerat så har våra beslut skapat dem. Vi har lärt oss mycket året som gått. Jag och den som vaktar mitt hjärta.
Mitt hjärtas väktare och jag har lärt oss att vi måste ge varandra av vår tid, ta hand om varandra och lyssna på varandras plågor och framgångar, finnas där som stöttning när det känns mörkt och vandra tillsammans när mörkret lättar.
Den här månaden har jag besökt ett ställe som jag blivit uppfostrad till att inte lita på. Jag har en depression som ligger som en slöja över mig och den har funnits där i många, många år. Jag vet inte hur jag ska ta av den. Men under 2014 så vet jag att den kommer att gå sönder och trilla av mig. Jag vet inte hur ännu, men jag vet att det är nyckeln till en lycklig framtid med han som vaktar mitt hjärta För när slöjan faller så kommer mitt hjärta att på riktigt kunna tillhöra honom för hela vår framtid tillsammans och jag längtar tills den dagen är här. Han är min dröm, mitt hopp och min stora kärlek. 7,5 år har vi hittills fått spendera tillsammans men jag hoppas och tror att vi har många år framför oss.
Men jag ser med hoppfullhet på 2014, jag ser det som ett år med bra förutsättningar, för året som har passerat så har våra beslut skapat dem. Vi har lärt oss mycket året som gått. Jag och den som vaktar mitt hjärta.
Mitt hjärtas väktare och jag har lärt oss att vi måste ge varandra av vår tid, ta hand om varandra och lyssna på varandras plågor och framgångar, finnas där som stöttning när det känns mörkt och vandra tillsammans när mörkret lättar.
Den här månaden har jag besökt ett ställe som jag blivit uppfostrad till att inte lita på. Jag har en depression som ligger som en slöja över mig och den har funnits där i många, många år. Jag vet inte hur jag ska ta av den. Men under 2014 så vet jag att den kommer att gå sönder och trilla av mig. Jag vet inte hur ännu, men jag vet att det är nyckeln till en lycklig framtid med han som vaktar mitt hjärta För när slöjan faller så kommer mitt hjärta att på riktigt kunna tillhöra honom för hela vår framtid tillsammans och jag längtar tills den dagen är här. Han är min dröm, mitt hopp och min stora kärlek. 7,5 år har vi hittills fått spendera tillsammans men jag hoppas och tror att vi har många år framför oss.
No. 2 Mitt liv i ett nötskal.
När jag sitter så här och funderar över livet, vad jag gjort, vill göra, ska göra, drömmer om och känner för så återkommer alltid mina misslyckanden främst i mina tankar och jag blir tillfälligt lamslagen och ledsen. Sen tänker jag igen och nästa tanke går till året som jag orkade leva och göra allt, sen blir jag åter ledsen för att orken övergett mig...sen kommer ett uns utav mitt jäklaranama och jag vill ta över världen.
Nu är jag i sista stadiet mitt uns, det kommer enligt mina beräkningar hålla i sig i ca 45 minuter till sen kommer tröttheten att lägga en dimma över mitt driv igen. Det här är mitt liv i ett nötskal.
Vad jag ska göra för att mitt driv och mitt uns ska bli mer än bara ett uns, det har fyllt hela mina tankar under den gångna veckan och jag gör allt för att hitta en lösning. Men om en veckas semester ger mig ca 45 min av drivkraft, innebär det då att jag kan ha gått in i eller vara på väg rakt in i en vägg?
sen undrar jag varför det alltid måste komma en händelse och förstöra mina planer när jag står på målsnöret? Jag menar när jag är påväg att lyckas med något och göra framsteg på ett plan i livet så krasas ett annat plan sönder helt och det slår aldrig fel, jag menar ALDRIG!
Om någon skulle kunna förklara varför det är så, så skulle jag vara den personen evigt tacksam!
Omstartsknapp? Ja tack!
Varje dag så försöker jag tänka att jag har en chans, en chans att lämna allting bakom mig gå vidare. Starta om men vet ni? Jag har ingen omstarts-knapp, det måste vara någon som missade att installera den.
Varför är det så enkelt för andra att bara släppa allting och gåvidare, börja på en nykula och lägga sina dåliga minnen i en låda längst in i garderoben?
Varför är det så enkelt för andra att bara släppa allting och gåvidare, börja på en nykula och lägga sina dåliga minnen i en låda längst in i garderoben?
varför vet jag inte hur man gör?
Kan någon installera om mig eller ge mig en uppdatering? Min mjukvarucentral behöver ses över för det är något som är fel där.
Hej mitt namn är kaos!
Hej mitt namn är kaos och jag tänker ta över ditt liv igen.
Du släppte kontrollen för en ynklig sekund och då tog jag chansen, jag slet upp det fönster som du spikat igen.
Jag smög mig in och överraskade dig.
-Hej mitt namn är Kaos och jag tänker ta över ditt liv igen. Du har inte en chans, du har inga krafter att kämpa emot.
Mitt namn är Kaos och jag tänkter ställa till det igen!
Jag har en dröm...det är dags att ta tjuren vid hornen!
Jag vill bli multimiljonär, jag vill ha så mycket pengar att det inte skulle röra mig i ryggen om jag köpte huset som gudglömde och jämnade det med marken.
Det är ganska illa hur dåligt jag mår när jag åker förbi det, varför måste det ligga vid en storväg som man måste passera flera gånger i veckan? Hur kan någon få komma undan med att göra något sånt och hur kan kvinnan som vill kalla sig min mamma försvara honom så som hon gör? Kan man få en ny mamma?
Fyfan vad svårt det känns att inte prata med henne, men det känns nästan värre att prata med henne. Allt vi pratar om är ju det som har hänt, det som händer och att hon inte lyssnar.
Jag vill att mina barn ska kunna ha en kontakt med sin mormor, fast de kommer ju att ha två mormor, jag har ju växt upp med en extra mamma hon kommer ju bli en extra mormor till mina barn. Jag måste nog börja se det så för att det inte ska kännas så hårt i hjärtat och ni anar inte vad trött jag är på när folk säger "det kommer lösa sig" "ni kommer få en bra relation igen" det är så jäkla lätt för er som inte vet hur det är att säga så!
Låt mig fråga en sak, tänk på det här riktigt ordentligt nu. - om den personen som ska ha det inbyggt i sina instingter att skydda er mot faror inte skulle skydda er, hur skulle ni hantera det då?
Det är det jag försöker hantera. Så snälla sluta säga att det kommer lösa sig, för ärligt talat så tror inte jag på det längre. För hon inser inte vad hon har gjort.
Jag vill kämpa för alla barn som far illa utan blåmärken, jag vill se de barn som far illa i det dolda.
Kan ni hjälpa mig att göra det? Då har allt det här iaf fört något gott med sig!
Upp till kamp, alla barn förtjänar en trygg uppväxt i en hem fyllt av trygghet!
Det är ganska illa hur dåligt jag mår när jag åker förbi det, varför måste det ligga vid en storväg som man måste passera flera gånger i veckan? Hur kan någon få komma undan med att göra något sånt och hur kan kvinnan som vill kalla sig min mamma försvara honom så som hon gör? Kan man få en ny mamma?
Fyfan vad svårt det känns att inte prata med henne, men det känns nästan värre att prata med henne. Allt vi pratar om är ju det som har hänt, det som händer och att hon inte lyssnar.
Jag vill att mina barn ska kunna ha en kontakt med sin mormor, fast de kommer ju att ha två mormor, jag har ju växt upp med en extra mamma hon kommer ju bli en extra mormor till mina barn. Jag måste nog börja se det så för att det inte ska kännas så hårt i hjärtat och ni anar inte vad trött jag är på när folk säger "det kommer lösa sig" "ni kommer få en bra relation igen" det är så jäkla lätt för er som inte vet hur det är att säga så!
Låt mig fråga en sak, tänk på det här riktigt ordentligt nu. - om den personen som ska ha det inbyggt i sina instingter att skydda er mot faror inte skulle skydda er, hur skulle ni hantera det då?
Det är det jag försöker hantera. Så snälla sluta säga att det kommer lösa sig, för ärligt talat så tror inte jag på det längre. För hon inser inte vad hon har gjort.
Jag vill kämpa för alla barn som far illa utan blåmärken, jag vill se de barn som far illa i det dolda.
Kan ni hjälpa mig att göra det? Då har allt det här iaf fört något gott med sig!
Upp till kamp, alla barn förtjänar en trygg uppväxt i en hem fyllt av trygghet!
Ett brev med allt som jag vill säga dig, du som hatar mig utan anledning.
Du förstörde min barndom, du förstörde min uppväxt och gång på gång så krossade du mitt självförtroende och min självkänsla mellan dina fingrar. Men du måste vara en fruktansvärt misslyckad människa för vad du än gjorde så byggde jag upp mig själv igen, du lyckades aldrig förstöra mig.
Du förstörde mycket för mig, men vad du än gör så kommer du inte kunna krossa mig.
Jag är så mycket starkare än dig, men du saknar nog förstånd nog att inse det.
Du går och säger till min syster att allt jag gör är löjligt, att jag är misslyckad och dålig, att jag inte är någon att se upptill. Vem ger dig rätt att avgöra det för henne? Vad ger dig rätt att trycka ner hennes syster framför henne?
Hon vet vad du har gjort, ingenting du säger eller gör kommer förändra det.
Jag vet att du är manipulativ, men det vet hon också.
När du började hata mig så var jag 5-6 år, ett barn, ett oskyldigt barn.
Du hatade mig hela tiden, varför? Den anledning jag minns är så löjlig så den kan inte vara sann, eller? Hatar du mig för att jag ritade ett streck på tapeten med en rödkrita?
Du visade bara för mig att du hatade mig, för alla andra så försökte du dölja det. Vissa kunde se igenom dig, men det var ingen som gjorde något för att hjälpa mig.
Jag förstod aldrig varför, jag frågade mig själv vad jag hade gjort mot dig. Men snart insåg jag att det bara var du som hade bestämt dig för att hata mig. Det fanns ingen anledning, jag hade inte gjort något. Du var bara skadad, en väldigt arg person som inte kunde kontrollera dina utbrott, bara planera när de skulle komma.
Ångrar du dig någonsin? Tänker du någon gång på vad din ord gjorde med mig? Har du någonsin funderat över hur ett barn reagerar när någon säger "du är inte värd någonting" och bara är iskall mot det?
Det var allt,
Du har förstört min uppväxt, men du kan inte förstöra mitt liv.
Du förstörde mycket för mig, men vad du än gör så kommer du inte kunna krossa mig.
Jag är så mycket starkare än dig, men du saknar nog förstånd nog att inse det.
Du går och säger till min syster att allt jag gör är löjligt, att jag är misslyckad och dålig, att jag inte är någon att se upptill. Vem ger dig rätt att avgöra det för henne? Vad ger dig rätt att trycka ner hennes syster framför henne?
Hon vet vad du har gjort, ingenting du säger eller gör kommer förändra det.
Jag vet att du är manipulativ, men det vet hon också.
När du började hata mig så var jag 5-6 år, ett barn, ett oskyldigt barn.
Du hatade mig hela tiden, varför? Den anledning jag minns är så löjlig så den kan inte vara sann, eller? Hatar du mig för att jag ritade ett streck på tapeten med en rödkrita?
Du visade bara för mig att du hatade mig, för alla andra så försökte du dölja det. Vissa kunde se igenom dig, men det var ingen som gjorde något för att hjälpa mig.
Jag förstod aldrig varför, jag frågade mig själv vad jag hade gjort mot dig. Men snart insåg jag att det bara var du som hade bestämt dig för att hata mig. Det fanns ingen anledning, jag hade inte gjort något. Du var bara skadad, en väldigt arg person som inte kunde kontrollera dina utbrott, bara planera när de skulle komma.
Ångrar du dig någonsin? Tänker du någon gång på vad din ord gjorde med mig? Har du någonsin funderat över hur ett barn reagerar när någon säger "du är inte värd någonting" och bara är iskall mot det?
Det var allt,
Du har förstört min uppväxt, men du kan inte förstöra mitt liv.
Fixade till headern lite!
samma header som förut men ett nytt typsnitt och ett rättstavat förnamn (A) höhö Måste ha varit väldigt trött när jag gjorde den förragången :P
Hade ett besök hos doktorn idag.
Jag träffade en läkare idag pga att jag haft konstant huvudvärk i tre veckor, idag vart huvudvärken så illa att jag inte kunde gå ur sängen imorse så jag ringde och begärde en akuttid, fick svaret att det definitivt bara är spänningshuvudvärk och fick en remiss till en sjukgymnast, hon tyckte dessutom att jag skulle gå iväg på massage en till två gånger i månaden tills det blir bättre....hur fasen ska man ha råd med det? kan nog sträcka min budget så att jag kan gå en gång varannan? det får duga tillsvidare. Sen ordinerade hon värktabletter för att jag ska slappna av, jag ska även göra mer av sånt som jag mår bra utav (menar hon at jag att försöka jobba ännu mer?) och försöka få mycket friskluft, måste börja ta en promenad på lunchen varje dag med start imorgon!
som vanligt skriver jag mer till mig själv än någon annan...men förutom spänningar så är jag alltså frisk som en nötkärna! ;D nice!
som vanligt skriver jag mer till mig själv än någon annan...men förutom spänningar så är jag alltså frisk som en nötkärna! ;D nice!
Unless you let it end here, I'll fight back!
If you feel like this is meant for you, it is.
I'm stronger than you know and you even think you could hurt me more, that's stupid! This time I will find a way to fight back, you will not even knew what hit you.
You can't do this and get away again.
Jag har svårt för att ingen vågar ställa sig upp och skilja på rätt och fel.
I det här läget så kan jag inte ställa mig upp för min egenskull, men den finns en person som borde göra det. En person som aldrig har gjort det tidigare och som troligen aldrig får chansen att göra det igen. Men det kommer hon inte göra och jag pendlar mellan känslan utav att jag har gjort rätt när jag sa att det räcker och jag klarar inga fler veka personer som inte kan stå för vad som hänt och vad som skulle vara rätt att göra.
Mitt i hela soppan så sitter jag och försöker komma på hur man kan få det stora fel som begåtts att rättas till och hur jag än vrider och vänder på det finns det inget konkret som jag kan göra i dagsläget. Inte utan att placera alla människor jag älskar och bryr mig om direkt i skottlinjen för allt det hat som startade det här ifrån början.
Det måste få ett slut, men det finns endel utav mig som bara inte klarar utav att släppa det. Ska den personen som förstört såmycket för mig få slippa undan helt? Den personen som gjort saker mot mig som ska bestraffas enligt den svenskalagen, men som jag inte kan bevisa. Han kommer undan med allt han gör och det gör mig jävligt förbannad. Jag vill att hela världen ska veta vem han är när ingen ser när alla dörrar är stängda.
Hur ska jag visa världen det?
när jag är
upprörd så stavar jag verkligen fruktansvärt illa^^ haha läste igenom mitt förra inlägg lite halvt och det är fyllt av särskrivningar och knepiga stavningar nåja så får det va.
Jag står för verje felstavat ord och även de som kan va fel använda, det är vidrigt att behandla någon speciellt ett barn på det sättet den personen gjort och det borde finnas en straffskala, det borde vara brottsligt han borde kunna åka fast och få ett straff för det han gjort. Men det kommer han inte få, för att psykiskmisshandel går inte att bevisa på ett sätt som gör det straffbart.
Och det är något jag från och med för en vecka sen och säkert restan utav mitt liv kommer jobba för ska ändras, barn som varit med om det jag har borde också kunna få upprättelse och rättvisa.
Även om jag sa och står för att jag aldrig kommer prata om pesonen igen så kommer jag skriva och prata om det han gjorde, det jag och hela familjen där egentligen fick utstå. Men jag kommer nog mestadels använda mig utav bloggen för att skriva av mig så att jag inte tjatar sönder de som finns runt mig de människor som jag älskar och litar på, deras ork börjar sippra ut även om dom förstår att jag går igenom allting engång till just nu så orkar dom inte lyssna igenom allting engång till och jag förstår dom! Jag är själv så sjukt trött på ältandet från en person som jag ärligt snart inte orkar med länge till, ärligt ibland måste man veta när man ska knipa igen truten, glöma det som varit och försöka gå vidare. Så nu tänker jag gå vidare....till en kurator på måndag (höhö) nej men ärligt jag ska gå in i samma veva engång till med kuratorer och psykologer och sen får vi se om någon kan få bort min rädsla jag vill verkligen bli fri från den.
Finns inget som håller mig tillbaka såmycket som den!
aja sov gott och gonatt! (Jag kommer nog skriva av mig en del ett tag någonstans måste ju allt komma ut)
Jag står för verje felstavat ord och även de som kan va fel använda, det är vidrigt att behandla någon speciellt ett barn på det sättet den personen gjort och det borde finnas en straffskala, det borde vara brottsligt han borde kunna åka fast och få ett straff för det han gjort. Men det kommer han inte få, för att psykiskmisshandel går inte att bevisa på ett sätt som gör det straffbart.
Och det är något jag från och med för en vecka sen och säkert restan utav mitt liv kommer jobba för ska ändras, barn som varit med om det jag har borde också kunna få upprättelse och rättvisa.
Även om jag sa och står för att jag aldrig kommer prata om pesonen igen så kommer jag skriva och prata om det han gjorde, det jag och hela familjen där egentligen fick utstå. Men jag kommer nog mestadels använda mig utav bloggen för att skriva av mig så att jag inte tjatar sönder de som finns runt mig de människor som jag älskar och litar på, deras ork börjar sippra ut även om dom förstår att jag går igenom allting engång till just nu så orkar dom inte lyssna igenom allting engång till och jag förstår dom! Jag är själv så sjukt trött på ältandet från en person som jag ärligt snart inte orkar med länge till, ärligt ibland måste man veta när man ska knipa igen truten, glöma det som varit och försöka gå vidare. Så nu tänker jag gå vidare....till en kurator på måndag (höhö) nej men ärligt jag ska gå in i samma veva engång till med kuratorer och psykologer och sen får vi se om någon kan få bort min rädsla jag vill verkligen bli fri från den.
Finns inget som håller mig tillbaka såmycket som den!
aja sov gott och gonatt! (Jag kommer nog skriva av mig en del ett tag någonstans måste ju allt komma ut)
